Böcker, och nördar

Har varit inne i en intensiv läsperiod på sistone. för en gångs skull har jag råkat hitta just såna böcker som jag vill läsa på biblioteket. Det senaste fyndet är Paolo Giordanos bok Primtalens ensamhet som jag till och med hittade på vårt närbibliotek, som inte äe speciellt känt för sina svenskspråkiga böcker precis.

 Härligt med en författare som kan beskriva ett par örhängen med hjälp av det kartesiska koordinatsystemet, så att också vi matematiknördar förstår. Och Nadjas undran för några sidor sedan: "Han var konstig, ännu konstigare än de andra kollegor som Alberto förgäves hade presenterat för henne. Hans forskningsämne verkade bara dra till sig udda människor eller också så blev de knäppa med tiden." Ack vilka studietida minnen som väcks till liv av de orden. Å andra sidan så fanns det flera riktigt begåvade matematiker som i övrigt var helt normala och mänskliga också... fast kanske de också vid det här laget knäppifierats, det är ju många år sedan jag såg dem senast?

Annat jag läst på sistone är Dan Browns Den förlorade symbolen. Ganska typisk Dan Brownare, inget speciellt där (fast visst, jag sträckläste den nog). Det jag mest reagerade för var den långa listan på översättare. Och så hade jag nytta av att nyss ha läst den då det i en diskussion kom upp "sammanträffandet" med att chilenarna som räddades ur gruvan var just 33 till antalet - jag kände åtminstone bra till "mystiken" bakom talet 33. Föredrar ändå sanningen med livet, dvs. 42, eller 101010 som man också kan uttrycka det.

I've been reading a lot lately. Paolo Giordano's Primtalens ensamhet (La solitudine dei numeri primi) is really good, also my mathematical side is satisfied, though it disturbs me every time he leaves the characters in a really bad situation, and just jumps forward in time without telling me how they got out of it. Then again, this is also what makes this good literature to me, compared to my other recent reading, The Lost Symbol by Dan Brown, where each minute is described on several pages and nothing left to my own fantasy. I don't regret reading it, though, it's a fairly good adventure, but reading these two books at the same time makes you notice the difference so much more. 

This makes me wonder how the Italian books on mathematics are - Thick and rich in words like the American ones, short and with a lot to think about myself  like the Finnish ones, or something in-between as the Swedish ones? Judging from Giordano's book, I'd say they're somewhere between Finnish and Swedish, but closer to Finnish. Will I ever know the truth?